Jag kan inte skaka av mig känslan, hur mycket jag än arbetar med mig själv, att livet liksom är som en labyrint. Det finns en (1) rätt väg att gå, en (1) rätt åsikt, en (1) bra livsfilosofi, ett (1) bra sätt att leva sitt liv. Och att alla andra vägar är irrvägar, återvändsgränder, där man stannar upp, ångrar valet och vänder tillbaka. Man ångrar sig.
Bittert.
Och gör allt för att komma på rätt bana igen. Och man hittar copingstrategier för att hitta lyckan, så länge, innan livet blir sådär rätt igen, som livet ska vara. När det är bra. När man gör på det där enda sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar